som jag skrivit tidigare så har karma varit på min sida ett tag, så det fattades ju bara att något skulle hända så att man går ner i den mörka trygga, men ändå hemska bubblan. för så har dagen spenderats idag. i mörker. liggandes i sängen med en massa funderingar. egentligen handlar det ju om ingenting alls. för det har ju aldrig varit något, bara nästan. och det gör mig så grymt ledsen att det alltid ska vara på gränsen till något. men sen stannar orden där och man vågar inte säga något. tillslut gör de uteblivna orden så ont att man gråter och svär för sig själv att "aldrig mer", men sen går det ett tag och så börjar det om igen. att man inte lär sig.

 

men samtidigt är ju du den trygga punkten. man börjar där man slutat och hoppas att det ska ta vidare därifrån. man tänker att något kanske förändrats, vi har blivit äldre. vi är inte samma människor, men ändå är vi det. i alla fall när det är du och jag det handlar om, när det bara är vi. 

 

det verkar bara vara du som kan få mitt hjärta att brista såhär många gånger om. men jag vill inte mer. jag vill inte få såhär ont. det är kanske dags att gå vidare nu.