Lyssna på hjärtat.
But I'm open, you're closed
Where I follow, you'll go
I worry I won't see your face
Light up again
Just nu vet jag egentligen inte vad jag vill skriva om, just eftersom allt skulle bli så långdraget och det som skrivs mest är skit för tillfället. Hela mitt liv är skit, och nu vill jag bara påpeka att jag inte tycker synd om mig. Bara om människorna runt omkring mig som måste utstå mig, nästan varje dag. Jag vet att som mitt humör är nu, så är jag inte en bra kompis. Jag tänker för mycket och ingenting som alla andra säger går in i huvudet. Plus att jag blir väldigt arg och låter det gå ut över alla andra. Så jag vill be om ursäkt..Förlåt till alla som jag har betett mig som en idiot mot (om ni inte förtjänar det alltså).
Jag vill ge ett stort tack och extra cred till min kära pappa, jag insåg ganska nyss att det inte måste vara lätt att bo med fyra tjejer. Fyra tjejer med hetsigt temprament och tjurskalliga som fan. Jag vet att han kan vara emot mig väldigt många gånger och det spelar nog ingen roll att jag skriver det här, för det kommer jag aldrig komma ihåg när jag bråkar med han men i alla fall, jag vet att han gör det för mitt bästa. Jag vet att jag är den 'utstötta' i min familj och det är inget illa menat. Min mamma håller bara min lillasyster väldigt kär och min pappa och min storasyster är nästan som bästa kompisar känns det som. Så därför är jag lite utanför och kanske inte alltid vill berätta om mitt liv. Jag tror inte jag kommer börja berätta så mycket mer för dom om hur jag mår osv, för det mesta är nog vanligt för tonåringar, bara att jag kanske har tio gånger värre smärttröskel. Mitt hjärta tar åt sig lättare och hårdare av allting.
Jag har varit med om mycket i mitt liv och dom flesta vet ingenting om varför jag är som jag är eller vad som har hänt. Det är ingenting jag tänker gå in på och berätta nu, för dom flesta vill nog inte höra och det är inte värt att ta upp. Det som är konstigt är att jag känner verkligen att jag inte vet riktigt nånting längre, jag bryr mig inte. Jag känner inte smaken av något gått, jag kan inte lukta på blommorna. Jag ser, men jag ser inte det jag vill se och därför stänger jag mina ögon för mig själv. I mitt huvud, i mitt drömland, det är där jag vill vara. Jag vill ha det som det är där. I min dröm så finns du och jag, en säng och ljuv musik som spelas i bakrunden medans vi tittar varann i ögonen och skrattar. Det är så jag vill ha det, för det är på det sättet som jag vill dö. Jag vill dö till min favoritlåt, bredvid den jag älskar.
If we deny love that is given to us, if we refuse to give love because we fear pain or loss, then our lives will be empty, our loss greater.
♥
Trip over love, you can get up. Fall in love and you fall forever.
They say that time heals all wounds but all it's done so far is give me more time to think about how much I miss you.
Ibland gör livet det svårt att förklara. Och vad som gör det ännu svårare är att jag inte riktigt vet vad jag vill ha sagt. Jag antar att jag gör det mer komplicerat för mig själv på grund av att jag lever kvar i det förgångna, fast jag inte vill. Eller en del, en stor del av mig lever kvar i 2008-2009 och en stor del av mig vill ha tillbaka den tiden och lever i den än idag genom tankar och minnen.
Jag sitter här och tänker på vad jag ska skriva, vad jag vill ha ur mig som gör att jag kan förklara på bästa sättet för resten av världen, även om det inte finns något exakt sätt att göra det på. Jag vill ha svar på mina frågor, för jag vill inte behöva gråta när jag tänker på ditt namn. Det jag mest undrar är hur länge det kommer ta innan du är ute ur mitt huvud för gott, i alla fall så att jag inte tänker på dig konstant. Jag vill inte se din förvirrade blick eller ditt leende som gör att huvudet sprängs, hela kroppen vrids och h j ä r t a t f a l l e r i s ä r . Allt jag vill är att kunna glömma, men det går inte när jag bara tänker på frågor som du inte svarar på. Var det jag som gjorde allting fel? Vad tänker du på när du ser mig nu? Funderar du också på hur det hade varit om det fortfarande hade varit vi två nu? För det kändes som om det var du och jag mot världen. Det vara bara vi som existerade när jag var med dig.
Om jag ska vara ärligt så gör det här mig förvirrad och alldeles galen. Inombords vet jag att jag inte är hel, jag behöver en ny pusselbit som kan fylla i det stora hålet som du skapat. Någon som får mig på samma höjd som du fick mig på. Och någon som drar mig ur mina mörkaste och jobbigaste tankar när jag behöver det som mest. Allt jag behöver är någon som du, med ett litet undantag. Det får inte vara någon som du, för jag vill inte påminnas. Vad jag verkligen vet att jag kan må bra av är distraktion, att någon distraherar mig från omgivningen och allt som påminner om dig.
Det gör så himla ont att veta, att jag inte betydde lika mycket för dig som du gjorde för mig. Det är i alla fall så jag tror att det är. Brukar du någonsin tänka på mig, eller saknar det vi hade? Inte som jag gör. Därför har jag bestämt mig nu för att släppa det helt och jag har redan fallit och slått mig, men såren dom måste läka så småningom och jag tycker det är dags att dom gör det nu. För jag orkar snart inget mer, det tar på krafterna att vara ledsen och jag vill inte le ett tillgjort leende. Jag vet att det finns någon där ute för mig och jag trodde verkligen det var menat att det skulle vara du, men nu blev det inte så. Ödet ville inte det. Jag tror att jag på något sätt att jag alltid kommer att sakna dig, för jag måste säga att du är en underbar person som gjorde mitt liv bättre. Alla dagarna, hela dagarna så fick du mig att le bara genom ett enkelt "hej". Jag är mycket tacksam för hur du har påverkat mitt liv, för även om jag förlorade dig så fick jag många andra. Dom säger att när en dörr stängs, så öppnas en annan och det är verkligen sant.
Det jag tror gör att jag vill ha tillbaka dig, eller tillbaka tiden...det är nog alla minnen som jag fick av dig. Jag vill kunna uppleva sådana minnen med någon annan, underbara minnen som ska få mig att skratta. Och jag vet att jag aldrig kommer få sådana minnen med någon annan, men det är väl åtminstone värt ett försök? Jag kommer inte att sakna dig, för jag har saknat dig i snart ett år och jag vet inte hur mycket mer jag tål. Jag sa aldrig att jag älskade dig och det ångrar jag djupt, det gör jag absolut. Du är värd så himla mycket och nu ser jag framåt och tänker framåt. Jag hoppas bara att du inser vad du förlorade när d u s l ä p p t e t a g e t o m m i g , kanske inte idag eller imorgon..men någon gång i framtiden.
Love is missing someone whenever you're apart, but somehow feeling warm inside because you're close in heart. ~Kay Knudsen
Du var så nära mitt hjärta man kunde komma. Jag tog dig för lätt. Och jag ska aldrig mer släppa in någon så som jag gjorde med dig, för jag vill inte ha mitt hjärta krossat igen. Krigsskador gör ont, även om dom säger att i kärlekes krig så förlorar ingen. Hur kommer det då sig att jag förlorade dig?
Allt jag kan säga är att det verkligen kommer från hjärtat och jag kommer aldrig glömma hur du fick mig att känna.
Giving up doesn't always mean you are weak; sometimes it means that you are strong enough to let go.
♥
Ibland gör livet det svårt att förklara. Och vad som gör det ännu svårare är att jag inte riktigt vet vad jag vill ha sagt. Jag antar att jag gör det mer komplicerat för mig själv på grund av att jag lever kvar i det förgångna, fast jag inte vill. Eller en del, en stor del av mig lever kvar i 2008-2009 och en stor del av mig vill ha tillbaka den tiden och lever i den än idag genom tankar och minnen.
Jag sitter här och tänker på vad jag ska skriva, vad jag vill ha ur mig som gör att jag kan förklara på bästa sättet för resten av världen, även om det inte finns något exakt sätt att göra det på. Jag vill ha svar på mina frågor, för jag vill inte behöva gråta när jag tänker på ditt namn. Det jag mest undrar är hur länge det kommer ta innan du är ute ur mitt huvud för gott, i alla fall så att jag inte tänker på dig konstant. Jag vill inte se din förvirrade blick eller ditt leende som gör att huvudet sprängs, hela kroppen vrids och h j ä r t a t f a l l e r i s ä r . Allt jag vill är att kunna glömma, men det går inte när jag bara tänker på frågor som du inte svarar på. Var det jag som gjorde allting fel? Vad tänker du på när du ser mig nu? Funderar du också på hur det hade varit om det fortfarande hade varit vi två nu? För det kändes som om det var du och jag mot världen. Det vara bara vi som existerade när jag var med dig.
Om jag ska vara ärligt så gör det här mig förvirrad och alldeles galen. Inombords vet jag att jag inte är hel, jag behöver en ny pusselbit som kan fylla i det stora hålet som du skapat. Någon som får mig på samma höjd som du fick mig på. Och någon som drar mig ur mina mörkaste och jobbigaste tankar när jag behöver det som mest. Allt jag behöver är någon som du, med ett litet undantag. Det får inte vara någon som du, för jag vill inte påminnas. Vad jag verkligen vet att jag kan må bra av är distraktion, att någon distraherar mig från omgivningen och allt som påminner om dig.
Det gör så himla ont att veta, att jag inte betydde lika mycket för dig som du gjorde för mig. Det är i alla fall så jag tror att det är. Brukar du någonsin tänka på mig, eller saknar det vi hade? Inte som jag gör. Därför har jag bestämt mig nu för att släppa det helt och jag har redan fallit och slått mig, men såren dom måste läka så småningom och jag tycker det är dags att dom gör det nu. För jag orkar snart inget mer, det tar på krafterna att vara ledsen och jag vill inte le ett tillgjort leende. Jag vet att det finns någon där ute för mig och jag trodde verkligen det var menat att det skulle vara du, men nu blev det inte så. Ödet ville inte det. Jag tror att jag på något sätt att jag alltid kommer att sakna dig, för jag måste säga att du är en underbar person som gjorde mitt liv bättre. Alla dagarna, hela dagarna så fick du mig att le bara genom ett enkelt "hej". Jag är mycket tacksam för hur du har påverkat mitt liv, för även om jag förlorade dig så fick jag många andra. Dom säger att när en dörr stängs, så öppnas en annan och det är verkligen sant.
Det jag tror gör att jag vill ha tillbaka dig, eller tillbaka tiden...det är nog alla minnen som jag fick av dig. Jag vill kunna uppleva sådana minnen med någon annan, underbara minnen som ska få mig att skratta. Och jag vet att jag aldrig kommer få sådana minnen med någon annan, men det är väl åtminstone värt ett försök? Jag kommer inte att sakna dig, för jag har saknat dig i snart ett år och jag vet inte hur mycket mer jag tål. Jag sa aldrig att jag älskade dig och det ångrar jag djupt, det gör jag absolut. Du är värd så himla mycket och nu ser jag framåt och tänker framåt. Jag hoppas bara att du inser vad du förlorade när d u s l ä p p t e t a g e t o m m i g , kanske inte idag eller imorgon..men någon gång i framtiden.
Love is missing someone whenever you're apart, but somehow feeling warm inside because you're close in heart. ~Kay Knudsen
Du var så nära mitt hjärta man kunde komma. Jag tog dig för lätt. Och jag ska aldrig mer släppa in någon så som jag gjorde med dig, för jag vill inte ha mitt hjärta krossat igen. Krigsskador gör ont, även om dom säger att i kärlekes krig så förlorar ingen. Hur kommer det då sig att jag förlorade dig?
Allt jag kan säga är att det verkligen kommer från hjärtat och jag kommer aldrig glömma hur du fick mig att känna.
Giving up doesn't always mean you are weak; sometimes it means that you are strong enough to let go.
♥
