Ska bli skönt att åka iväg nästa helg till Umeå. Just nu får jag ont i huvudet av att vara här. Hemma. I Övertorneå. Överallt. Umeå är ändå rätt nytt känns det som. Det är en evighet sen jag var där.

Orden ekar i mitt huvud. En ängel och en djävul. Och sen lilla jag som kippar efter en syl i vädret. Jag lyssnar dock på mina egna ord, men jag vet inte om det är rätt sak att göra. Det känns som fel sak nu, men att det kanske blir bättre längre fram? Men om det inte blir det då.. Vad ska man göra då?

 

Kanske är det jag som har ändrats för mycket. Kanske är det för att jag känner "Nu går jag inte i skolan nå mer, nu måste jag skärpa mig och bli mer mogen". Kanske är det ångesten om att jag inte har något jobb och ingen framtid för tillfället som trycker. Jag vet ju i alla fall att jag blir påmind om det hela tiden. Jag är helt enkelt bara ledsen på allt skit och allt skitsnack som händer runt omkring mig.