Det är mycket deppande. Men jag känner mig riktigt ledsen. Jag har inte ens någon aning om varför jag gör det. Och det värsta av allt är att jag inte har någon och prata med. Ingen förstår.
Jag vet inte ens vad jag skulle säga om någon frågade hur det egentligen är. Mest troligt skulle jag skylla på något annat. Jag vet inte varför jag än sån, men jag kan inte släppa någon in under skinnet. Ingen som förstår fullt ut vad jag har varit med om i mitt liv, eller tar det seriöst.
Ibland känns det som om mitt liv står helt stilla, som om någon tryckt på paus, medan alla andras liv fortsätter att gå.
En del saker vet jag inte hur jag ska komma över, för dom har varit där så länge. Jag kan inte bearbeta dom och bli starkare av det, utan jag låter det äta upp mig innifrån.
Det var ett tag sen jag grät utan anledning. Dom har bränt på insidan av ögonen hela dagen idag. Det känns som att jag är värdelös ibland, som om jag inte är värd att kämpa för. Det är ingen som orkar kämpa för mig.. Jag känner mig ensam och det är kallt.

Where are we?
What the hell, is going on?
The dust has only just begun to fall..
Crop circles in the carpet.
Sinking, feeling.

Spin me round again and rub my eyes, this can't be happening.
When busy streets, a mess with people would stop to hold their heads heavy.