Det är när jag blir ensam om kvällarna och nätterna som tankarna tar över. För det mesta är dem läskiga, hemska och alldeles hjärtskärande.
Jag funderar alltid över vad det värsta är som kan hända och hittar sen på ännu mer för att göra det värre. Allt för att jag inte ska ta någon chans och riskera att bli sårad. Under flera år har jag lyckats bygga upp en mur som bara blir större och större. Inte släppa in någon för nära hjärtat, inte våga förklara hur man egentligen känner. Jag vill inte få mitt hjärta krossat igen, jag vågar inte. Jag minns hur hemskt det var, att gå omkring och le, fastän man bara ville dö för att det gjorde så ont. Ingen som såg hur tom blicken var och hur nära det var att gråten skulle komma. Hela tiden.

"Det är nog många som säger; men vi vet hur det känns att förlora någon man riktigt älskar.
Men det är så mycket annorlunda, det var inte bara att han gjorde slut och jag förlorade han på det sättet.

Jag förlorade han.

Han dog för mig, bara att jag visste att han fortfarande levde - lever.

På något sätt var det som om han blev så långt borta, jag förlorade inte en del av mitt hjärta.
Och inte bara en del av mig..
Jag förlorade hela mitt hjärta och hela mig själv."
Citat från en av mina gamla bloggar.

Jag vet att det är många som tror sig förstå hur ont det gjorde för mig. Men ingen kan förstå, ingen.

Därför känner jag nu att det är väldigt svårt att blotta hjärtat för någon när jag har det knutet så hårt. Jag vill inte ha det så längre, men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det..