Jag vet inte riktigt om det har varit någon speciell tid i mitt liv då jag bara har velat dö seriöst. Man brukar ju säga lite då och då "Döda mig, snälla?!" eller något liknande, men det är ju inte ofta man är seriös med det.

De närmsta jag kan tänka mig då jag ville dö, det är väl då jag mådde skit för att ryggen blev kaos och jag inte kunde träna. Det var en hemsk tid i mitt liv och det som gjorde det värre var att de flesta trodde inte på att ryggen gjorde så ont som den gjorde och att den var så dålig som den var. Sen var det ju ganska illa att läkarna inte hittade problemet först, utan i flera månader sa dem att det inte var någonting som var fel.
En annan grej som verkligen gjorde ont var när Jimmy gjorde slut. Vet inte hur många tårar jag gråtit för hans skull. Snart är det 2,5 år sen och än idag kan jag vara ledsen över det. Jag får alltid en klump i magen så fort jag ser hans namn eller när någon pratar om honom. Det var så jäkla hemskt att känna sig så hjälplös, som att alla ens ben i kroppen inte fanns och man bara låg där och kunde inte röra på sig.
När jag var som mest deprimerad över de här två sakerna, då ville jag verkligen dö.